Idag skrev Hbl om hur den första tiden med en liten nyföding kan vara svår för pappor. Det var en bra text och familjen som figuerarade i den var fin. En liten detalj som jag fastnade vid var att pappan i familjen sade att det var svårt för honom att natta sin dotter eftersom dottern de första sju-åtta månaderna umgåtts så mycket mer med mamman i familjen och inte kunde somna utan henne. Sedan stannade pappan själv hemma i fem månader och fick en utmärkt relation till sin dotter.
Vidar har alltid varit precis likadan mot Magnus och mig, inte haft svårare att somna med den ena än med den andra. Jag antar att det till stor del beror på att jag inte ammat och vi matat honom lika ofta. Och så är ju alla barn olika (det eviga mantrat).
Hur var det hemma hos er, har era barn haft en närmare relation till den ena föräldern under någon tidpunkt?
8 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Vi har haft väldigt fina relationer med båda barnen redan från början. Ingen skillnad på vare sig på mig eller min man. Jag har inte velat att barnen skall somna vid bröstet, utan har oftast ammat sista gången i soffan och så har pappan fått föra barnet till sängen.
Nu kan de däremot ha skillnad på mamma och pappa. Speciellt när pappan varit på träningsläger en vecka eller längre tid. Då är det bara jag som duger i några dagar efter hans hemkomst och det är jobbigt när man bara vill hänga av sig all matning, påklädning, rumptorkning, bokläsning osv. Men det brukar lägga sig efter några dagar.
Oh ja. Alltid mera mammig, i början amma jag men då kunde vi båda natta, sen våren och sommaren var jag mycket mera med honom och då somna han bäst med mig, nu är pappan igen mera än mig med honom, men han sku ändå helst se att jag nattar. Gråter varje gång pappan går för att natta, men somnar nog sen ändå. Men jag tror att det har mycket med barnet att göra, vår pojke har alltid varit försiktig med nya människor och helst hållit sig till oss/mig, så tror att det också gör honom mammigare. Sen ser jag inget problem med det nu, det är naturligt för barn att vara mammiga, och tror att det med tiden kommer att bli mera pappigt. Den första viktiga anknytningen var till mig som ammande mamma och sen går det ut till flera.
Jag kan inte påstå att relationerna till mig och sambon varit likadana, jämbördiga däremot. Min dotter vägrade allt annat än amma (flaska bm/ersättning/vatten, napp, bm på sked) trots våra försök de första månaderna (halvåret?), så jag var definitivt mera poppis i nattnings sammanhang. Däremot funkade blöjbyten, rapningar o. allmänna skrikperioder bättre i pappans famn. Sen har hon ofta varit i sådana faser att hon ”klagat” mera på mig, medan pappan fått mera skratt. Ibland har mina knep varit bäst dock, men andra perioder sambons. Det växlar helt enkelt. Numera är hon på olika sätt med oss. Åt mig berättar hon vad som hänt på förskolan etc, men pappa vill hon helst leka. Det beror då sannolikt på att vi är olika. Jag vill veta och ställer frågor. Han vill göra saker.
what Nina said! minus det där med förskola, vi är inte så långt än. just nu protesterar hon betydligt mer när hon är med mej, är hon på tumis med sin far är hon hur harmonisk som helst. fast det ändrar säkert snart det också, kanske redan i morgon.
Hejsansvejsan Peppe!
Svårt att säga så här tidigt i vår föräldrakarriär, men jag tror att vi båda för tillfället har en något så när lika status i Ellas ögon. Nu har vi börjat skarva i igen med lite flaska, för det verkar som om mjölken inte riktigt räcker åt det lilla matvraket. Vi kom överens om att jag ger flaska och mamma ger bröst. Funkar bra. Vi har också konstaterat att rapandet funkar ganska bra för mig, och Ella somnar lättare när hon ligger i mina armar än i mammas. Fast i mammas famn somnar hon nog snabbt.
Det ligger nog en hel del i ditt antagande om flaskan, det att du och Mange delade 50-50 alltså.
Vi var väldigt jämbördiga i början. Även om jag ammade så ammade jag aldrig sonen till sömns så det var ingen skillnad på vem som nattade. Och det är det fortfarande inte. Däremot har sonen blivit väldigt mammig sedan jag började jobba för ett år sedan och pappan blev hemma.
Ingen större skillnad på mami och papi här. Pappa är kanske lite bättre på att trösta och leka. Jag lite bättre på att organisera och hitta på saker. Men det märker nog inte sonen.
Lite knepigt. Så länge som barnen somnat medan de ammats så har det gått lättare vid mammas bröst, då har jag varit ganska oduglig vid nattandet. Men sen när de slutat somna snällt så har de somnat bättre med mig, mittersta sonen möjligtvis undantagen. Numera är det bara dottern som nattas och med mig tar det sällan över fem minuter, med mamma kan det gå långt över en timme innan hon somnar…