Det är så mycket jag inte vet om barn och föräldraskap
Efter att Vidar föddes fick jag en ny sorts relation med mina egna föräldrar. På många sätt kom jag närmare dem. Vidde klistrade oss närmare varandra genom att vara ett barn och ett barnbarn som vill umgås med alla. Samtidigt fick det mig också att fundera på på vilket sätt jag vill vara annorlunda mot Vidar jämfört med hur mina föräldrar var/är mot mig.
Fråga (och man får svara anonymt): På vilket sätt vill ni vara annorlunda föräldrar än era föräldrar var mot er? Eller vill ni kanske göra precis som de gjorde.
17 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Min vanligaste tanke är faktiskt att jag undrar hur min mamma kunde vara en så bra mamma, så jag skulle hellre vara mer lik henne, med mera tålamod och mer skojfrisk än jag. Men visst kommer det stunder då man hajar till då man säger något och man låter exakt som sina föräldrar, både på röst och ordval.
jag är 24 år och inte ens i närheten av att få barn. men för varje dag som går blir jag mer och mer tacksam för mina föräldrar. jag ångrade mig, att klumpa ihop dom som ”mina föräldrar” känns inte rätt. jag blir mer och mer tacksam för min mamma och min pappa, dom är så sjukt underbara på alla sätt och vis och jag vill verkligen lovorda dom, jag vill inte göra nånting annorlunda mot hur dom har gjort. däremot känner jag lite press på att bli lika perfekt.
Jag vill inte lyfta fram könet så som hon (jag som flicka måste städa rummet men inte min bror som pojke) och jag vill inte lämna mina barn så mycket ensam som vi var (fast jag förstår att det var måste då). Men sen vill jag söka mina tonåringar och vill att de alltid ska kunna ringa mig hur fulla de sen än är, det är jag jättetacksam för att hon alltid gjorde.
Jag vill ge mina barn betydligt mer kärlek än mina föräldrar gav mig. Jag vill älska dem oavsett vad de gör och inte låta mina egna problem gå ut över dem som min mamma alltid gjort mot mig. Sen håller jag med personen ovan, vill INTE lyfta fram kön. Jag har alltid varit den där duktiga flickan som får skit oavsett vad hon presterar medan brorsan fått leva livet till fullo. Fy fan. Är nog lite bitter, men försöker att inte tänka på det eftersom jag inte vill hållas i den negativa bubbla som jag varit fast i sedan jag föddes.
Katastroftänkande har jag lärt mig sedan barnsben, typ att det är okej att bli helt megaförbannad och hållas arg hela kvällen om så bara en liten tallrik går sönder. Det är något jag inte vill att mina barn ska behöva uppleva. Hellre lite överpositiva än arga och negativa.
Sen har min mamma också alltid varit superintresserad av min brors intressen, men aldrig mina. Så om jag nånsin får barn som vill syssla med sånt jag inte har minsta intresse av, typ bilar, kärnfysik, mode, öh osv, tänker jag ändå anstränga mig och försöka förstå vad de sysslar med och uppmuntra dem.
Och om kidsen sen ringer mig när de är stupfulla och inte vet var de är kommer jag att känna mig stolt. Över att de vågar ringa just mig då alltså hehe. Själv hade jag nog aldrig kunnat ringa mina föräldrar när jag söp som värst.
Jag tror att det är viktigt att någon gång i sitt liv se igenom sitt livsbagage. Alltså fundera över vad man bär med sig i ryggsäcken, altså det som barndomen och hemmet gett. Utan den reflektionen gör man automatiskt samma misstag som föräldrarna eventuellt gjorde. Jag vill gärna vara mera lyhörd och bekräfta barnets självkänsla.
MB
Väl sagt MB, jag håller med dig! Samhället ser också annorlunda ut idag så det viktigt att stanna upp och fundera.
Jag vill säga till som det är, fastän det betyder att jag skulle bli arg, och sen säga när det har gått över och jag har lugnat mig. Barnen ska inte behöva gå och känna på sig att jag är arg utan att de vet varför, eller tro att jag är arg i dagar efter någon mindre incident.
Jag vill ha en avslapnad atmosfär kring maten. Om de inte tycker om någon rätt måste jag inte nödvändigtvis laga den så ofta. Om de inte är hungriga någon dag är det inte tvång på att äta. Visst, man kommer till bordet och man äter något, men kvällen ska inte bli förstörd på grund av något som har med maten att göra. I mitt hus är maten och ätandet inte heligt, utan trevligt. Mat till morgonmat/mellanmål ska det finas, alltid.
Jag vil se till att barnen har rena och passligt stora kläder, alla dagar. Jag vill lära dem att tvätta sig och borsta håret och täderna, och hjälpa dem med det medan de är små. Jag försöker se till att huset är så pass rent att de kan bjuda hem vänner utan att skämmas. Jag försöker se till att vi lever ett sådant liv att vi inte ses som konstiga eller annorlunda.
Nu kan man ju tro att jag har vuxit upp i någon alkoholiserad sekt, riktigt så är det ju inte, men det här är saker som jag tänkte på redan innan barnen föddes.
Anonym: så otroligt fin att höra. Gör mig glad!
Matilda: så fint! jag hoppas att Vidar en dag kommer att kunna känna samma sak för mig och Magnus som du känner inför dina föräldrar.
Michaela: så sunt tänkt! Heja du och så oerhört fräckt att ni blivit behandlade så.
Anonym2: jag vill vara för Vidde precis som du beskriver. Förlåt min dåliga svenska.
MB: fint sagt. Håller med. Milja Sarkola som regisserat I taket lyser stjärnorna på Lilla Teatern pratade om samma sak.
Johku: tycker du beskriver det fint och tydligt.
Jätteroligt inlägg och kul med tänkvärda kommentarer!
Jag vill vara en blandning av mina föräldrar, av deras bästa sidor. Tillgänglig, intresserad och glad som min pappa. Öppen, tillåtande och skjuts hem mitt i natten som min mamma.
Sen kan jag tycka att det är långt mera krävande och svårare att vara förälder än jag trodde. Det jag tycker är tråkigast är att man faktiskt är den som måste sätta/visa gränserna åt sitt barn. Att man ibland är mera nej sägare än ja. Som tröst tänker jag att de kvalitéer jag lyfter upp hos mina föräldrar var saker som kom fram i tonåren. Inte hur de inte tillät mej kasta mat i köket etc som min fyraåring håller på med .
Funderade ännu flera dagar vidare på det här med att vara som sina föräldrar :-) I och med att jag själv blivit förälder så har man också börjat förstå varför ens föräldrar sagt på ett visst sätt åt mig, och använt samma knep själv… Så saker man kanske inte ville göra som de innan man blev förälder gör man nu då man blivit förälder, och försvarar dem.
Nea: jag fattar precis vad du menar. Känner plötsligt igen mina föräldrar i mig själv.
Nina: så fint du skriver om dina föräldrar. Pratade om föräldraskap med Claes Andersson och han sade att det räcker om man är good enough. Ingen kan ändå bli en superförälder.