Vissa småbarnsföräldrar har en tendens att kalla alla kvinnor över 15 för tant. ”Hälsa snällt på tanten”, ”Låt tanten komma förbi”, ”Titta en så fin hatt tanten har!” och så vidare. Är detta koscher? Själv brukade jag under en svunnen tid som simlärare, då tantinsinuationerna haglade tätt, kontra med ett vänligt: ”Tant kan du vara själv.” Om man är 20 år gammal är man nämligen ingen tant. Tekniskt sett och grovt räknat når man väl inte tant-titeln förrän man fyllt 50. Precis som man inte är en tjej om man passerat 60. Eller har jag fet och tant-grejen är egentligen en state on mind? Vissa når den vid 22, medan andra aldrig blir tanter.
Och är det nervärderande att bli kallad tant? Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var ju hur chill som helst (eller åtminstone Tant Brun, Tant Grön var visst lite anal om jag minns rätt. För att inte tala om Farbror Blå. Hujeda mej så han var sträng.). Men tant kan kanske också vara en ofarlig liten bullbakande kvinna som man inte behöver ta på allvar?
Vad säger ni? Är det okej att kalla folk tant?
23 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Intressant ämne. Jag menar tant – säg den som inte associerar till en (åtminstonte) 55-60 + kvinna. Varför envisas man (läs småbarnsföräldrar) då med att kalla unga kvinnor för tant? Är det för att det inte finns något bättre ord att ta till? Ge det till kvinnan låter stelt, flickan låter som ett barn, så varför då inte använda ”tantens” egna namn?
Å andra sidan så har jag blivit rätt så avtrubbad, främst på grund av (tack vare?) simskolor, jag också. En förälder kallar mig dock för sitt barns simlärarinna, och det tycker jag att låter som någon från 50-talet…
Jag är själv barnträdgårdslärare o HATAR bli kallad tant! Nu har jag ju varit ett par år hemma med mina små och försöker undvika använda tant när jag talar om främmande kvinnor. ”Dam” och ”kvinna” har jag lärt min treåriga dotter säga om hon menar en vuxen kvinna. Tonåringar och under är nog flickor. Det finns ju nog skillnad på dam och kvinna också ;) ”Se upp för FINA damen” eller ”kvinnan vill nog inte prata med dig…” heh, försöker ju vara tolerant men ibland är det nog utseende som styr om det är en kvinna eller fin dam.
Men vad jag på dagis skulle vilja bli kallad? Med mitt namn. Men alltid vet man ju inte vad alla heter… Så har någon bättre förslag så skall jag försöka anamma det tills jag återgår till jobbet…
P.S. Inte säger jag farbror heller om främmande män… inte gubbe heller ;)
NEJ! Det är verkligen inte okej! Senast igår rättade jag en mamma som talade om mej som tant för sin dotter. GRRR!
när jag var fjorton sa min kompis mamma till sitt barnbarn ”men, är det tant matilda som kommer?” om mig. sen dess avskyr jag tant. säg hellre fröken, för det är ju en ogift kvinna eller tjej eller flicka. lite formellt sådär. fast fröken brukar ungar ju säga till sin lärare… ja, tjejen fungerar ju bra det med.
Oj! Jag som tycker det är lite mysigt med tanter och farbröder… oj oj oj, vad jag har förnärmat folk.
Så intressant! Jag använder också ”dam” ibland eftersom jag tycker att det är ett så coolt ord. Tant känns sällan koscher. Undrar om min attityd kommer att förändras när jag blir en tant.
Tant är jag, 23 år gammal. Speciellt på jobbet bakom check-in disken då det kommer barnfamiljer; ”vilkuta tädille”, ”ei siel tiskin takana oo mitään näkemistä, siel istuu vaan tollainen täti”. Inte okej!
Som pojke/man/gubbe måste jag säga att det inte spelar någon roll vad man kallar mig, bara andra också blir kallade det. ”Tant” syftar nog aldrig på nåt annat än könet.
Jag tycker att det är okej att tala om tanter och farbröder med barn, har aldrig ens tänkt att det inte sku vara okej. Presenterar ibland mina kompisar åt sonen som tant x, tant y och tycker bara att det är jättesött. Ibland är det ju konstigt att bli kallad tant, men tycker nog bara att det är gulligt. Flickor är flickor men när de inte mera är flickor är de tanter, men om man vet namnet är det ju att föredra.
I matbutiken häromdagen titulerade en nybliven mamma min 30åriga pojkvän som ”farbror”. Jag är inte tillsammans med en farbror, tänkte jag lite argt men kom sen på att det kanske är underligt att tala om ”man”, ”kvinna”, ”dam”… med ett barn.
Samtidigt, om man gjorde det skulle barnen vänja sig och därmed skulle också ungdomar (som verkar ha problem med just de här orden) också använda dem.
Om jag blir mamma hoppas jag att jag kommer att använda ett så normalt språk som möjligt, trots att jag talar till ett barn. Men får nu se…
Jag tror, dvs är ganska säker på, att det här att man lär barnen säga tant och farbror härstammar från en tid då man inte duade varandra. Alltså skulle man tilltala sin moster som moster, morbror som morbror, mamma som mor eller mamma etc. För barn gick övriga vuxna under titeln tant och farbror.
Altt det här är naturligtvis förlegat. Men det är mycket som är förlegat som en del fortfarande upprätthåller. T.ex. att en del i 20-30:års åldern fortfarande tycker att det är normalt, t.om. förväntat att den blivande brudgummen frågar brudens pappa om lov att få gifta sig med hans dotter. Märkligt.
Suck! varför sitter tant så segt. Det är ju inte själv ordet tant, utan det man upplever att det står för, något grått och föråldrat – tråkigt?
I plötsligt anfall av irritation har jag sagt till föräldrar som kallat mig tant för barnen. – Kunde tant/farbror berätta åt barnet att jag heter Annika. – usch ja, det är inte snällt men man får kanske säga ifrån…
Min att nia obekanta människor ur en en äldre generation tycker jag är bra, att möta dem med respekt
Har man inte problem så skapar man dem….
Intressant det här. Majoriteten vill inte bli kallad tant, men ändå är just det vi lär våra barn att kalla vuxna kvinnor. Det som Martina skriver stämmer säkert, ordet tant associeras med något tråkigt och föråldrat. (håller för övrigt helt med dej om det underliga i att man ska fråga pappan om lov för att fria till hans dotter och ännu underligare att pappan ska GE bort sin dotter åt en annan man, men det kan vi debattera om en annan gång).
Jag tycker inte att det är nåt fel med att kalla folk vid namn, inte heller dam eller kvinna eller flicka. Å andra sidan blir flicka också konstigt om kvinnan är över 20. Jag vill inte bli kallad flicka i t.ex. jobbsammanhang.
Borde man inte fundera på varför ”tant” är så laddat? Är det bara åldersnoja eller handlar det om något annat?
Och jag kan väl tycka att det kan vara helt bra att brudgum och svärfar samtalar innan inflyttning/bröllop, vad är det för fel på det (handlar väl knappast idag längre om att be om någons hand, men om realiteter; ekonomi och framtidsplaner och annat praktiskt?)? Men det behöver ju inte begränsa sig till att gälla just de två männen som är involverade; alla kan och borde.
Överhuvudtaget är vi fasansfullt rädda för att fråga folk om stora saker, av någon anledning anses det hemskt intimt? Det här gäller både frågor om på vad folk i vår närkrets tänker och tror på, men också deras hållning till helt praktiska ting. Undrar varför?
Hej en annan Martina! Håller med dej om att vi inte borde vara så rädd för att fråga och prata om stora saker. Jag gillar bara inte symboliken i att fråga farsgubben om lov att få gifta sig med hans dotter. Vuxna människor ska väl kunna bestämma över sina liv själva.
Och du har rätt: varför är benämningen ”tant” så stigmatiserad?
Jag vet att jag är lite hård i det här fallet och folk ska absolut göra som de vill. Vissa ser det säkert som en fin gammal tradition, utan större symbolvärde. Men som sagt, det här är en helt annan diskussion.
Nä, den symboliken gillar jag inte heller – men däremot tror jag alltså att det är bra om man med dem som ska flytta ihop och/eller lova nöd och lust för ett eller flera samtal om olika sidor av livets allvar; synen på pengar (som är viktigare än man vill medge), vardagslivets fröjd och smärta, vad respekt för en annan mänska på riktigt betyder, om känslor när ens partner blir sjuk eller deprimerad och tusen andra saker som man inte kan veta innan.
Jag hade gillat att ha ett sånt/såna samtal och försöker nu se till att mina barn får dem.
Och ännu intressant – för sina föräldrar kommer man aldrigaldrig att framstå som helt vuxen (om än kapabel till att flytta berg). Det är både rörande och våldsamt irriterande. Men där igen en helt ny diskussion…. :)
Du har så rätt! Jag kunde inte hålla med mer. Jag hoppas också att vi kan föra vidare en prattradition till Vidar.
Men för ett litet barn kvittar det väl om en kvinna är 20 eller 55, lika lastgammal verkar man. Eller lastgammal är väl att ta i, men knappast tänker små barn på åldersskillnaden mellan vuxna och således är alla tanter. Jag har inget emot att bli kallad tant, varför skulle jag det? Jag brukar ju kalla mig själv tant catzo när jag talar (om mig själv i tredje person, kröhöm) med mina kompisars barn. Mina brorsdöttrar kallar mig kort och gott för ”faster” och det tycker jag är ursött. Jag är liksom något speciellt för just dem, just deras faster, inte bara en catariina i mängden.
Jag tycker tant är ett prima ord och har ingenting emot att själv bli kallad tant. Det finns inget fullgott alternativ. Jag tycker det skulle vara helskumt om t.ex. Molly 2 år skulle säga ”titta kvinnan!” Eller ”damen”. Herregud, det skulle faktiskt vara underligt. Eller kräva att hon skulle tala om ”hälsovårdaren” eller komma ihåg namnet på alla tanter.
Varför ta problem? Det handlar ju inte om en förolämpning.
Spenderade mycket av min ungdom i en simhall, dock ej som simskolelärare. Då fick man ofta höra ”varo tätiä!” när man försökte ta sig förbi en helt hord av simskolebarn, oftast från föräldrarna. Då var jag ungefär 15 år, och kände mig definitivt int som ”täti”. Hellre tyttö än täti…
Värre var de nog ändå för en bektant som som 17-åring blev kallad ”rouva” i matbutiken av en anställd. Jaiks!
Många barn kallar mig tant, speciellt på jobbet, och jag tycker det går alldeles utmärkt! Jag skulle inte själv kalla mig tant, men barn som ser på äldre personer av kvinnligt kön bryr sig inte om ifall personen är 15, 25 eller 55. En 15 åring ser redan så gott som vuxen ut i ett litet barns ögon och då tycker jag att man lika bra kan finna sig i att vara tant. Hellre är jag ”tant” än ”flicka”, ”tjej”, ”fru” eller ”dam” (jag är 26 och gift). Och skulle mina syskon eller deras barn vilja kalla mig faster eller moster så skulle jag inte ha något emot det. Jag anser inte att det är något fel med att ”tanta” personer av kvinnligt kön, trots att det som martina skriver, troligen är nåt som stammar långt bakåt i tiden. ”Tant” är inget skällsord om man inte gör det till det.
Tant ar inte varst trevligt och hora som 20 aring, men nog ar det gulligt pa samma gang. Lika gulligt som nar foraldrar kallar sina barn till lilla gumman/gubben. =)