Ni minns den där ödesdigra dagen på Strindberg då jag var tvungen att byta Vidars blöja på damtoaletten?
Min son var för ovanlighetens skull ett gnälligt litet barn just den dagen och medan jag petade i mig lite spenat roade han sig med att skrikjollra. Jag svettades den där obehagliga mammasvetten som min kropp producerar så fort jag får för mig att min son stör alla andra gäster med sitt oljud. Ett äldre par satt vid ett bord nära oss, vid flera olika tillfällen vände de sig om och tittade på Vid. Jag föreställde mig att paret firade sin femtionde bröllopsdag då ett vresigt litet barn förstörde all romantik. Och alla diskussionsmöjligheter, Jag kände mig som en dålig mamma och en dålig medmänniska.
På vägen ut ur restaurangen stötte jag ihop med mannen. Jag skulle precis be om ursäkt då han böjde sig ner, sa någonting till Vid och konstaterade sedan att det var ett ovaligt sött barn och att det är underbart att få höra lite barnskrik. Först trodde jag att han var sarkastisk, men sedan såg han så snällt på mig att jag inte hade något annat val än att tro honom.
Alla människor ute på stan hatar tydligen inte barn.
6 kommentarer
Senaste nytt från Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.
Skönt att höra att dom finns! Här i stan finns en äldre dam som är noga med att påpeka varje gång hon hör ett litet barnaskrik och sedan fråga vad felet är med en menande ”du är en ond mor”-blick. Av någon anledning träffar jag på henne med jämna mellanrum på stan och ack så arg och trött jag blir, onda tankar pluppar upp ibland.
Ibland får jag lust att stanna och fråga vad de här tanterna och farbröderna glor på. Liksom konfrontera mina demoner, men jag vågar aldrig.
Nä, de ler ett alligatorgrin innan de äter upp dem :)
Jag stör mig om jag hör ett barn olyckligt men ingen gör nåt åt saken, inte för att ljudet sku störa utan för att jag tycker att man ska försöka fixa saken (och nu menar jag ju inte på nåt vis att du inte sku göra det), att ens tala till barnet räcker i min värld.
Men dendär känslan har ändrat med att barnet blivit äldre. Nu blir jag inte kallsvettig i tåget när han börjar uttrycka sitt missnöje, såsom jag blev när han var riktigt ny. Kanske också för att man vet vad det beror på.
Daddy-O: hehehe :)
Michaela: du har så rätt, man ska försöka trösta. Sen försöker jag tänka att jag inte har någon aning om vad som pågår i just den familjen och att jag inte ska döma någon jag inte känner.