Alfamamman

Jag började blogga på blogspot år 2005. Då hade jag knappt några läsare, men bloggen växte med åren och blev stor. I dag har jag mellan 20 000 och 25 000 på min blogspotblog. Osäker på hur många som hänger här på Hbl. Läser man, som jag, också många bloggar ser man trender i bloggandet. Minst en gång om året dyker diskussionen om vad en blogg ska vara och hur mycket ärlighet man som läsare kan och ska förvänta sig. Många storbloggare väljer att stänga av kommentarsfunktionen eftersom de inte orkar med alla personangrepp.

Det finns naturligtvis inga regler. En blogg är inte en vetenskaplig eller journalistisk text. Det är inte heller en öppen dagbok, det är tankar och fågor och i bästa fall en bra diskussion med bloggläsarna. Och det som skrivs i en blogg är bara ett fragment av bloggarens liv och verklighet.

Jag önskar ofta att jag kunde vara mer privat och skriva om vad jag egentligen känner. Det är bättre läsning. De allra flesta som kommenterar här är vettiga människor som skriver under sitt eget namn. Alltid tycker vi inte lika, men det fina med oliktänkare är att man ibland lär sig något nytt och får höra en annan sanning. Så finns det trollen som skriver osakliga och elaka kommentarer (på min privata blogg händer det ytterst sällan att jag får elaka kommentarer, de dyker uteslutande upp här). Jag har bloggat så länge att jag inte bryr mig, men eftersom min son figurerar i den här bloggen väljer jag konsekvent att blocka och ta bort alla osakligheter.

Samtidigt kan jag inte undvika att vara lite mindre privat och lite mindre personlig eftersom jag vet att det finns en handfull svin som läser och kommenterar. Himla synd med tanke på alla intressanta kommentarer och diskussioner som potentiellt kunde finnas här.